ausa

Jag somnade halv tolv igår, lyckades ändå hålla mig vaken ganska länge alltså. Vaknade för två timmar sedan och såg att det var 13 grader i skuggan, åh vad skönt! har precis druckit lite kaffe och ska snart in till stan och äta lunch på någon mysig uteservering. Ikväll ska jag jobba, 22-02... Det lär inte bli mycket folk så det är bara mixskiva och red bull som gäller hela kvällen.



Med vårvädret börjar även motorcyklarna komma ut på vägarna. Jag saknar känslan av att klä på sig det tunga, tjocka, varma skinnstället, knäppa fast handskarna, dra på sig stövlarna som knappt kommer över vaderna, stå och våndas i solen ett tag innan man hunnit starta motorcykeln, dra hjälmen över huvudet, ner med visiret, hoppa på motorcykeln och köra iväg. Det sköna, dova, brummande ljudet, försöka signalera till varandra genom handgester vad man vill säga och sitta och sjunga högt för sig själv där innanför hjälmen. Okej, iband hördes skönsången ut också!

Men jag är rädd. Jag kommer aldrig mer uppleva ovan. Även om jag vill så vågar jag inte. En av de mest underbara människorna jag kände älskade också ovan - på grund av det finns han inte mer. Även om jag vet att det inte var han utan någon annan som orsakade den fruktansvärda olyckan den där måndagsmorgonen så sätter sig hjärtat i halsgropen varje gång jag hör en motorcykel närma sig snabbare och snabbare för att svischa förbi snabbare än en blixt. Ljudet av någon som tagit ett fast tag om styret och vrider om snabbt - ljudet jag fick gåshud av förra sommaren, det får jag fortfarande gåshud av men av helt andra orsaker.

Vi saknar dig, vännen. Fy fan vad vi saknar dig.